En fattig bonddräng

Kulturradion: Klassikern i P1 är ett ganska varierande program. "Kulturradions nedslag i kulturhistorien" kallar de sig, och på deras hemsida finns följande anspråkslösa text:

Klassikern är Kulturredaktionens program där vi gör nedslag i konst-, film-, litteratur-, teater-, musik-, arkitektur- och/eller TV-historien och lyfter fram kända verk.
Vi utnämner också moderna klassiker. Allt som är värt att få klassikerstatus och bli en del av vårt kollektiva minne hittar ni här.

Inte helt ickeambitiöst helt enkelt. Vanligtvis är det ett typiskt mellanprogram. Det behövs ett program på 10 minuter som fyller ut mellan Spanarna och Dagens eko på lördagsförmiddagarna och det är just vad Kulturradion: Klassikern gör (och ofta med bravur). Fyller ut. Varken mer eller mindre, men som utfyllnad fungerar det ypperligt.

Just det breda upptagningsområdet gör programmet spretigt. Ena veckan handlar det om Robert Brobergs Tjejjer, nästa om Richard Bergs porträtt av Gustaf Fröding och tredje om Maos lilla röda. Spretigt med andra ord. Det brukar dock allt som oftast vara intressant - även om jag kan känna att man inte anstränger sig speciellt mycket. Fokus hamnar på utfyllnad snarare än ett program som lockar egna lyssnare. Det brukar bli ett program som får stå på i väntan snarare än av egna meriter.
Döm då om undertecknads förvåning när dagens Kulturradion: Klassikern var oväntat bra. Dagens tema var Astrid Lindgrens och Georg Riedels Fattig bonddräng (eller Alfredsvisan som Freddie Wadling så fint valt att kalla den på Skillingtryck & mordballader). En fin låt som blev ett bra program. Inte exceptionellt på några sätt, men vält värt att lyssna på - om inte annat för att uppmärksamma Georg Riedels något underskattade geni.

Se det snarare som en trevlig betraktelse över en riktig modern klassiker än som ett granskande eller faktaspäckat reportage. Lyssna kan man göra på Kulturradion: Klassikerns hemsida.

För egen del har jag alltid varit förtjust i det melodramatiska i sången. Även om jag själv aldrig har knegat i mitt anletes svett som dräng (morfars far var torpare - så man får gå tillbaka en bit för att hitta arvet) så är det lätt att känna med Alfred. Det hårda livet, med både motgång och medgång i kombination med ett tårdrypande slut och ett utlovat paradis där även en fattig bonddräng har sin plats. I skillingtryckens anda kan man bre på med både det ena och det andra utan att det blir för mycket. Tvärtom ska det bli för mycket, det är skillingtryckets uppgift. Det är starka känslor som det laboreras med av Lindgren/Riedel. Det är väldigt svenska känslor det laboreras med.

Fattig bonddräng?

Bamse, Migrationsverket och fjädern som blev en höna

Migrationsverket har tillsammans med Egmont och serietidningen Bamse givit ut serien Bamse, Mim och Meles som syftar till att förklara för asylsökande barn den situation som de befinner sig i. Serien ges, förutom på svenska, ut på albanska, arabiska, bosniska/kroatiska/serbiska, engelska och somaliska - för att så många som möjligt ska kunna ta del av den. Mim och hennes familj har flytt från ett land där de trakasseras av krokodiler, Meles och hans familj har lämnat sitt land för att söka nya ekonomiska möjligheter. Två olika familjer som av olika skäl söker asyl.

Om vi bortser från att Migrationsverket är en totalt inkompetent myndighet, mycket på grund av att Sveriges migrationsminister är oerhört trångsynt samt det regelverk som under årtionden byggts upp kring migration och asyl, så verkar Bamse, Mim och Meles ändå försöka förklara för barn hur systemet fungerar. På Migrationsverkets hemsida kan man bara läsa Bamses skola om asylprocessen, och bortsett från att orden är många och inte helt lätta ger det en ganska bra bild av hur myndigheten ändå är tänkt att fungera. Även om väldigt, väldigt mycket är fel hos Migrationsverket måste vi ändå någonstans hålla oss till det syfte och mål som ändå finns där. Information som går ut från myndigheten själv är inte propaganda bara för att det inte tar upp det som inte fungerar - det är snarare så det ser ut när det gäller information. Man utgår ju från att systemet faktiskt fungerar och att de fall där systemet inte fungerat varit undantagen. I vilket fall är det ingenting man från myndighetens sida lyfter fram. Med all rätt.

När jag var liten läste jag nästan uteslutande Bamse. Allt Bamserelaterat jag kunde komma över slukades i en ruskig fart och lästes sedan om gång efter annan. Inte brydde jag mig om att Bamse stod för kommunistiska värderingar, att Bamse gång på gång kritiserade all form av kapitalism eller att saker alltid ordnade sig i Bamses värld. För mig var det viktigaste att det faktiskt var ganska spännande, att det var snällt och att det var bra. Budskapet var sekundärt, innehållet och berättelserna primära.

Jag kommer också ihåg Bamse och Kalle Svartskalle som Statens Invandrarverk lät ge ut och som lärde läsaren om att man inte skulle diskriminera andra, och Bamses brandskola där Bamses hus börjande brinna och som sedan lärde läsaren hur man skulle hantera sådana situationer. Informativa beställningsserier, utan tvekan.

I jämförelse med min barndoms Bamseinformation ter sig Bamse, Mim och Meles mer kontroversiell. Migration och asyl är en mer politisk fråga än diskriminering eller brandbekämpning. Ändå är debatten oerhört hatisk (precis så som debatt om småsaker oftast blir). Bamse målas upp som Sverigedemokrat (SVT), "Världens dummaste björn" (Helsingborgs Dagblad) och som svikare av små och svaga (Dagens ETC) - trots att väldigt få verkar ha läst själva serien själva. Istället bygger man sitt hat på den knapphändiga information som Mattias Elftorp på Helsingborgs Dagblad ger i sin debattartikel. Man gör som så otroligt ofta i det här landet en jättehöna av en fjäder.

Det är inte intressant att lyssna på vad Bamse-redaktionen själva säger när de försvarar och försöker nyansera. Det är inte intressant att Rädda Barnen, BRIS, Röda Korset och Individuell Människohjälp alla har varit med vid framtagningen av serien. Det är inte intressant att försöka se Bamse, Mim och Meles som ett alternativt sätt att förklara den byråkrati som Migrationsverket måste förmedla. Det är absolut inte intressant att läsa hela serien, utan mer intressant att bara läsa de enskilda rutor som än så länge finns tillgängliga.

Istället skriker man sig hes över att Bamse har förrått sitt idealistiska arv. Att Bamse har sålt sig. Att Bamse borde stå för något annat. Att Bamse har blivit elak och dum.

Jag säger inte att Bamse, Mim och Meles kanske faktiskt är en ganska smaklös konstruktion, med försköning av något som är fasansfullt. Jag är själv oerhört kritisk till Sveriges nuvarande asyl-, migrations- och flyktingpolitik som är under all kritik. Jag är dock också väldigt kritisk till att man ständigt verkar vilja förstå saker negativt. Det finns inte längre någon välvilja, utan allt som kan tolkas negativt ÄR de facto negativt.

Jag tänker vänta med ett utlåtande av Bamse, Mim och Meles tills dess att jag själv har fått läsa den. På Migrationsverkets hemsida kan man beställa den, vilket jag har gjort. Jag tänker dock välja att tro att serien inte är helt och hållet galen fram tills dess. Det dras allt för många slutsatser utan underlag.