En kväll sköljde den stora stressen över mig. Stressen över att snart verkligen flytta hemifrån. Stressen över att allt för länge velat och inte haft en inkomst och istället försökt upprätthålla en schimär till levnadsstandard genom att tömma ett sparkonto. Att nästan vara pank men inte våga erkänna det för någon, och allra minst sig själv. Att hoppas och längta efter att verkligen få börja ta CSN-lån och få en regelbunden inkomst. En motivation att leva mer sparsamt.
Stressen över att inte vara förmögen att slutföra en uppgift som redan dragit över tiden men som mer och mer börjar kännas mindre angelägen. Stressen över att veta ungefär vad som ska göras, men bara ungefär.
Stressen över att allting händer på en och samma gång. Att små saker dyker upp och fyller ett egentligen luftigt schema på precis ett sådant sätt att man aldrig får sammanhängande tid utan ständigt måste kämpa mot de långa startsträckorna.
Hoppet. Att den utbildning jag verkligen känner engagemang inför snart börjar. Att jag snart flyttar hemifrån. Dubbelheten inför att få ta eget ansvar och att behöva ta eget ansvar. Den förlamande acedian. Längtan efter att skriva den stora romanen. Viljan att strukturera upp och hålla ordnat. Allting, på en och samma gång.
"Det är synd om människorna"
No comments:
Post a Comment