En dag som har varit både upp och ner. En fantastisk morgon utan överdriven trötthet med första avsnittet av vad som verkar kunna bli en jättebra julkalender och otroligt vacker himmel över Lund.
En ganska medioker förmiddag helt utan studiemotivation.
En ordinär lunch.
En nästan lika medioker eftermiddag som dock innehöll lite mer plugg, men också irritation och stress inför tentan.
En sen eftermiddag med "Rayman: Origins" och julkalendern en gång till.
En kväll med upptäckten av en av de där låtarna man bara blir förälskad i när man hör den första gången och vet att man kommer älska låten i resten av ens liv. Tom Trauber's Blues (Four Sheets to the Wind In Copenhagen) med Tom Waits. En kväll då man får bädda i jullakan i sängen och får läsa noveller av Jonas Karlsson. En bra kväll.
Thursday, December 1, 2011
Tuesday, November 29, 2011
Friday, November 18, 2011
Allt har redan sagts om terrorattentaten på Utøya 2011. Jag har inget att tillägga, andra har redan sagt det jag känner och sagt det mycket bättre, men varje gång jag hör talas om det tänker jag på Susanne Sundførs version av "Mitt lille land" från minnesceremonin.
Någonstans känns det nästintill tryggt att så otroligt mycket kan rymmas i något så till ytan banalt, att något så enkelt kan få betyda så mycket. Sundførs version är känslosam och stark, men absolut starkast i hela låten är det uteblivna slutackordet. Just där händer det något. Allting blir mycket större, mycket tydligare.
Susanne Sundfør - Mitt lille land
Någonstans känns det nästintill tryggt att så otroligt mycket kan rymmas i något så till ytan banalt, att något så enkelt kan få betyda så mycket. Sundførs version är känslosam och stark, men absolut starkast i hela låten är det uteblivna slutackordet. Just där händer det något. Allting blir mycket större, mycket tydligare.
Susanne Sundfør - Mitt lille land
Tuesday, October 18, 2011
Wednesday, October 12, 2011
Saturday, August 6, 2011
Thursday, July 21, 2011
Jag packar mina väskor vuxet
- viker mina kläder noga och utvärderar trolig väderlek. För säkerhets skull tar jag med mig en varm tröja också, man vet ju aldrig riktigt säkert. I väskan tar jag med mig en bok och en anteckningsbok. Pennor och nödvändiga laddare.
Borta är de resor då halva leksakslådan hängde med. Borta är de resor med fyra olika böcker - utifall att man skulle hinna läsa klart de tre första (vilket aldrig någonsin har hänt). Fokus har uppnåtts.
Nästan åtminstone. För man kanske skulle ta och plocka med sig en extra bok, utifall att. Och jag har en hel del spel som jag inte klarat till min Nintendo DS. Och när jag ändå håller på kan jag ju lika gärna ta med mig...
Borta är de resor då halva leksakslådan hängde med. Borta är de resor med fyra olika böcker - utifall att man skulle hinna läsa klart de tre första (vilket aldrig någonsin har hänt). Fokus har uppnåtts.
Nästan åtminstone. För man kanske skulle ta och plocka med sig en extra bok, utifall att. Och jag har en hel del spel som jag inte klarat till min Nintendo DS. Och när jag ändå håller på kan jag ju lika gärna ta med mig...
Sunday, June 26, 2011
Fienden
Tidskriften Fienden slog ner som en bomb i mitt liv. Sveriges första kulturtidskrift för tevespel såg fantastiskt spännande ut i tidningsstället på Pressbyrån i Hässleholm. En snabb genombläddring fick mig att inse att Fienden var en tidning helt i min smak. Långa artiklar (riktigt långa!), snyggt formgivna typografiskt och bra bildsättning. Allt var som upplagt för succé. Som Filter (Sveriges fortfarande utan konkurrens bästa tidskrift) fast med tevespel.
Fienden skräder heller inte orden. I tidningens inledande text förklarar de krig mot "gammaldags" speljournalistik, som i Fiendens ordalag samtidigt försöker propagera för tevespelens ställning som kultur och skriver om spel som är raka motsatsen. Fienden säger sig vilja skriva om spel mer som kultur än som digitala leksaker och siktar mot att bli Sveriges bästa tidning (totalt, alla kategorier). Allt detta köper jag.
Det första numret, som fått namnet Kärlek & Hat är i mångt om mycket briljant. Utöver viss överdriven användning av svordomar är det extremt välskrivet, drabbande och intressant. Fokus ligger på tevespel mer som konstform, precis som tidningens ambition. Det är väldigt, väldigt bra och man har lyckats med en otrolig bredd i ämnet vilket helt klart måste berömmas. Potentialen är skyhög och jag blir nästan svettig av att tänka på kommande nummer. Riktningen känns helt klart rätt.
Samtidigt dör lite av tjusningen med Fienden för mig när jag ser vilka som ligger bakom tidningen. Att väldigt många av dem har arbetat med tidskriften Super PLAY tidigare ser jag inte som ett problem - jag läste visserligen aldrig den mer än någon enstaka gång, men hade heller inget emot den. Nej, det som får mig att rygga lite från Fienden är att fyra av nio medverkande antingen har jobbat med eller jobbar med Aftonbladet Spela.
Aftonbladet Spela är lite som TV3s nyheter. Visserligen har Aftonblaskan fått en del duktiga skribenter till Spela, men vad hjälper det när den genomsnittliga texten om en spel (vare sig recension eller reportage) får plats på en halv A4sida, när man använder sig av Aftonbladets sedvanligt tröttsamma rubrikhorande (gärna stora rubriker, med lockande ord utan egentligt innehåll) och i allmänhet faktiskt ägnar sig åt ganska dålig journalistik. Just Aftonbladet Spela är bland det sämsta jag vet, och varje gång jag faktiskt bestämmer mig för att ge det en chans slutar det med att jag uppgiven stänger ner min webläsare. Det är helt enkelt inte bra.
Därför blir jag så förvånad när Alfred Holmberg, en av Fiendens grundare, i en intervju på Blogemup nämner Aftonbladet som "en väldigt stark speltidning". Jag förstår mycket väl att den journalistik som Holmberg i vanliga fall bedriver på Aftonbladet och den journalistik som han bedriver i Fienden skiljer sig åt, på många plan. Trots det känner jag en viss svårighet att ta honom seriöst när han kallar Aftonbladet spela för en stark speltidning. Då kan det kvitta att de texter som Holmberg skrivit i Kärlek och hat är strålande - jag tvivlar ändå.
Fienden är helt klart ett beundransvärt initiativ som jag stöttar fullt ut. Det är hög tid att tevespel börjar analyseras som kultur på riktigt. Inte bara ibland och tillsammans med recensioner och nostalgiskt drömmande, utan som en riktig konst- och kulturyttring. Just därför kommer jag att fortsätta läsa Fienden. Jag hoppas verkligen att det första numret inte är ett lyckokast, utan bara avstampet för något ännu bättre. En Filter för tevespel. Låt det bli så.
(Att den i min mening helt förkastliga användningen av "med mera, med mera" används på Fiendens hemsida, med i övrigt underbara adressen http://www.tidskriften.fi/enden, gör mig ännu mer skeptisk, men just denna språkligt förkastliga företeelse lämnar jag till ett senare tillfälle)
Fienden skräder heller inte orden. I tidningens inledande text förklarar de krig mot "gammaldags" speljournalistik, som i Fiendens ordalag samtidigt försöker propagera för tevespelens ställning som kultur och skriver om spel som är raka motsatsen. Fienden säger sig vilja skriva om spel mer som kultur än som digitala leksaker och siktar mot att bli Sveriges bästa tidning (totalt, alla kategorier). Allt detta köper jag.
Det första numret, som fått namnet Kärlek & Hat är i mångt om mycket briljant. Utöver viss överdriven användning av svordomar är det extremt välskrivet, drabbande och intressant. Fokus ligger på tevespel mer som konstform, precis som tidningens ambition. Det är väldigt, väldigt bra och man har lyckats med en otrolig bredd i ämnet vilket helt klart måste berömmas. Potentialen är skyhög och jag blir nästan svettig av att tänka på kommande nummer. Riktningen känns helt klart rätt.
Samtidigt dör lite av tjusningen med Fienden för mig när jag ser vilka som ligger bakom tidningen. Att väldigt många av dem har arbetat med tidskriften Super PLAY tidigare ser jag inte som ett problem - jag läste visserligen aldrig den mer än någon enstaka gång, men hade heller inget emot den. Nej, det som får mig att rygga lite från Fienden är att fyra av nio medverkande antingen har jobbat med eller jobbar med Aftonbladet Spela.
Aftonbladet Spela är lite som TV3s nyheter. Visserligen har Aftonblaskan fått en del duktiga skribenter till Spela, men vad hjälper det när den genomsnittliga texten om en spel (vare sig recension eller reportage) får plats på en halv A4sida, när man använder sig av Aftonbladets sedvanligt tröttsamma rubrikhorande (gärna stora rubriker, med lockande ord utan egentligt innehåll) och i allmänhet faktiskt ägnar sig åt ganska dålig journalistik. Just Aftonbladet Spela är bland det sämsta jag vet, och varje gång jag faktiskt bestämmer mig för att ge det en chans slutar det med att jag uppgiven stänger ner min webläsare. Det är helt enkelt inte bra.
Därför blir jag så förvånad när Alfred Holmberg, en av Fiendens grundare, i en intervju på Blogemup nämner Aftonbladet som "en väldigt stark speltidning". Jag förstår mycket väl att den journalistik som Holmberg i vanliga fall bedriver på Aftonbladet och den journalistik som han bedriver i Fienden skiljer sig åt, på många plan. Trots det känner jag en viss svårighet att ta honom seriöst när han kallar Aftonbladet spela för en stark speltidning. Då kan det kvitta att de texter som Holmberg skrivit i Kärlek och hat är strålande - jag tvivlar ändå.
Fienden är helt klart ett beundransvärt initiativ som jag stöttar fullt ut. Det är hög tid att tevespel börjar analyseras som kultur på riktigt. Inte bara ibland och tillsammans med recensioner och nostalgiskt drömmande, utan som en riktig konst- och kulturyttring. Just därför kommer jag att fortsätta läsa Fienden. Jag hoppas verkligen att det första numret inte är ett lyckokast, utan bara avstampet för något ännu bättre. En Filter för tevespel. Låt det bli så.
 |
| Fienden Nr 1: Kärlek och hat - En fin tidning |
(Att den i min mening helt förkastliga användningen av "med mera, med mera" används på Fiendens hemsida, med i övrigt underbara adressen http://www.tidskriften.fi/enden, gör mig ännu mer skeptisk, men just denna språkligt förkastliga företeelse lämnar jag till ett senare tillfälle)
Thursday, June 2, 2011
Så mycket att sortera
Mitt livs största måste är att sortera. Det finns ständigt saker i oordning som kan tas om hand och ordnas mycket bättre. Högar på skrivbord och golv. Böcker i överfulla bokhyllor. Bokmärken i webläsaren. Filer på datorn. Ständigt saker som kräver min uppmärksamhet som sorterare. Det hade ju dock varit helt fantastiskt fabulöst fint om det hade varit lika kul att sortera som att ha det sorterat. Ständigt oordning.
Wednesday, June 1, 2011
När det är härligt att leva
Tentan är avklarad och vårens kurser därmed avslutade. Schemakonflikten i nästa vecka löst till glädjande fördel. "Infamous 2" inköpt, trots release den åttonde juni. Eddie Vedder har nytt album ute på Spotify (länk). Det är härligt väder. Trots arbete är jag ledig (om jag inte låtsas om allt som pockar på min uppmärksamhet). Inte helt pjåkigt.
Saturday, May 28, 2011
En fattig bonddräng
Kulturradion: Klassikern i P1 är ett ganska varierande program. "Kulturradions nedslag i kulturhistorien" kallar de sig, och på deras hemsida finns följande anspråkslösa text:
Klassikern är Kulturredaktionens program där vi gör nedslag i konst-, film-, litteratur-, teater-, musik-, arkitektur- och/eller TV-historien och lyfter fram kända verk.
Vi utnämner också moderna klassiker. Allt som är värt att få klassikerstatus och bli en del av vårt kollektiva minne hittar ni här.
Inte helt ickeambitiöst helt enkelt. Vanligtvis är det ett typiskt mellanprogram. Det behövs ett program på 10 minuter som fyller ut mellan Spanarna och Dagens eko på lördagsförmiddagarna och det är just vad Kulturradion: Klassikern gör (och ofta med bravur). Fyller ut. Varken mer eller mindre, men som utfyllnad fungerar det ypperligt.
Just det breda upptagningsområdet gör programmet spretigt. Ena veckan handlar det om Robert Brobergs Tjejjer, nästa om Richard Bergs porträtt av Gustaf Fröding och tredje om Maos lilla röda. Spretigt med andra ord. Det brukar dock allt som oftast vara intressant - även om jag kan känna att man inte anstränger sig speciellt mycket. Fokus hamnar på utfyllnad snarare än ett program som lockar egna lyssnare. Det brukar bli ett program som får stå på i väntan snarare än av egna meriter.
Döm då om undertecknads förvåning när dagens Kulturradion: Klassikern var oväntat bra. Dagens tema var Astrid Lindgrens och Georg Riedels Fattig bonddräng (eller Alfredsvisan som Freddie Wadling så fint valt att kalla den på Skillingtryck & mordballader). En fin låt som blev ett bra program. Inte exceptionellt på några sätt, men vält värt att lyssna på - om inte annat för att uppmärksamma Georg Riedels något underskattade geni.
Se det snarare som en trevlig betraktelse över en riktig modern klassiker än som ett granskande eller faktaspäckat reportage. Lyssna kan man göra på Kulturradion: Klassikerns hemsida.
För egen del har jag alltid varit förtjust i det melodramatiska i sången. Även om jag själv aldrig har knegat i mitt anletes svett som dräng (morfars far var torpare - så man får gå tillbaka en bit för att hitta arvet) så är det lätt att känna med Alfred. Det hårda livet, med både motgång och medgång i kombination med ett tårdrypande slut och ett utlovat paradis där även en fattig bonddräng har sin plats. I skillingtryckens anda kan man bre på med både det ena och det andra utan att det blir för mycket. Tvärtom ska det bli för mycket, det är skillingtryckets uppgift. Det är starka känslor som det laboreras med av Lindgren/Riedel. Det är väldigt svenska känslor det laboreras med.
Vi utnämner också moderna klassiker. Allt som är värt att få klassikerstatus och bli en del av vårt kollektiva minne hittar ni här.
Inte helt ickeambitiöst helt enkelt. Vanligtvis är det ett typiskt mellanprogram. Det behövs ett program på 10 minuter som fyller ut mellan Spanarna och Dagens eko på lördagsförmiddagarna och det är just vad Kulturradion: Klassikern gör (och ofta med bravur). Fyller ut. Varken mer eller mindre, men som utfyllnad fungerar det ypperligt.
Just det breda upptagningsområdet gör programmet spretigt. Ena veckan handlar det om Robert Brobergs Tjejjer, nästa om Richard Bergs porträtt av Gustaf Fröding och tredje om Maos lilla röda. Spretigt med andra ord. Det brukar dock allt som oftast vara intressant - även om jag kan känna att man inte anstränger sig speciellt mycket. Fokus hamnar på utfyllnad snarare än ett program som lockar egna lyssnare. Det brukar bli ett program som får stå på i väntan snarare än av egna meriter.
Döm då om undertecknads förvåning när dagens Kulturradion: Klassikern var oväntat bra. Dagens tema var Astrid Lindgrens och Georg Riedels Fattig bonddräng (eller Alfredsvisan som Freddie Wadling så fint valt att kalla den på Skillingtryck & mordballader). En fin låt som blev ett bra program. Inte exceptionellt på några sätt, men vält värt att lyssna på - om inte annat för att uppmärksamma Georg Riedels något underskattade geni.
Se det snarare som en trevlig betraktelse över en riktig modern klassiker än som ett granskande eller faktaspäckat reportage. Lyssna kan man göra på Kulturradion: Klassikerns hemsida.
För egen del har jag alltid varit förtjust i det melodramatiska i sången. Även om jag själv aldrig har knegat i mitt anletes svett som dräng (morfars far var torpare - så man får gå tillbaka en bit för att hitta arvet) så är det lätt att känna med Alfred. Det hårda livet, med både motgång och medgång i kombination med ett tårdrypande slut och ett utlovat paradis där även en fattig bonddräng har sin plats. I skillingtryckens anda kan man bre på med både det ena och det andra utan att det blir för mycket. Tvärtom ska det bli för mycket, det är skillingtryckets uppgift. Det är starka känslor som det laboreras med av Lindgren/Riedel. Det är väldigt svenska känslor det laboreras med.
 |
| Fattig bonddräng? |
Wednesday, May 18, 2011
Bamse, Migrationsverket och fjädern som blev en höna
Migrationsverket har tillsammans med Egmont och serietidningen Bamse givit ut serien Bamse, Mim och Meles som syftar till att förklara för asylsökande barn den situation som de befinner sig i. Serien ges, förutom på svenska, ut på albanska, arabiska, bosniska/kroatiska/serbiska, engelska och somaliska - för att så många som möjligt ska kunna ta del av den. Mim och hennes familj har flytt från ett land där de trakasseras av krokodiler, Meles och hans familj har lämnat sitt land för att söka nya ekonomiska möjligheter. Två olika familjer som av olika skäl söker asyl.
Om vi bortser från att Migrationsverket är en totalt inkompetent myndighet, mycket på grund av att Sveriges migrationsminister är oerhört trångsynt samt det regelverk som under årtionden byggts upp kring migration och asyl, så verkar Bamse, Mim och Meles ändå försöka förklara för barn hur systemet fungerar. På Migrationsverkets hemsida kan man bara läsa Bamses skola om asylprocessen, och bortsett från att orden är många och inte helt lätta ger det en ganska bra bild av hur myndigheten ändå är tänkt att fungera. Även om väldigt, väldigt mycket är fel hos Migrationsverket måste vi ändå någonstans hålla oss till det syfte och mål som ändå finns där. Information som går ut från myndigheten själv är inte propaganda bara för att det inte tar upp det som inte fungerar - det är snarare så det ser ut när det gäller information. Man utgår ju från att systemet faktiskt fungerar och att de fall där systemet inte fungerat varit undantagen. I vilket fall är det ingenting man från myndighetens sida lyfter fram. Med all rätt.
När jag var liten läste jag nästan uteslutande Bamse. Allt Bamserelaterat jag kunde komma över slukades i en ruskig fart och lästes sedan om gång efter annan. Inte brydde jag mig om att Bamse stod för kommunistiska värderingar, att Bamse gång på gång kritiserade all form av kapitalism eller att saker alltid ordnade sig i Bamses värld. För mig var det viktigaste att det faktiskt var ganska spännande, att det var snällt och att det var bra. Budskapet var sekundärt, innehållet och berättelserna primära.
Jag kommer också ihåg Bamse och Kalle Svartskalle som Statens Invandrarverk lät ge ut och som lärde läsaren om att man inte skulle diskriminera andra, och Bamses brandskola där Bamses hus börjande brinna och som sedan lärde läsaren hur man skulle hantera sådana situationer. Informativa beställningsserier, utan tvekan.
I jämförelse med min barndoms Bamseinformation ter sig Bamse, Mim och Meles mer kontroversiell. Migration och asyl är en mer politisk fråga än diskriminering eller brandbekämpning. Ändå är debatten oerhört hatisk (precis så som debatt om småsaker oftast blir). Bamse målas upp som Sverigedemokrat (SVT), "Världens dummaste björn" (Helsingborgs Dagblad) och som svikare av små och svaga (Dagens ETC) - trots att väldigt få verkar ha läst själva serien själva. Istället bygger man sitt hat på den knapphändiga information som Mattias Elftorp på Helsingborgs Dagblad ger i sin debattartikel. Man gör som så otroligt ofta i det här landet en jättehöna av en fjäder.
Det är inte intressant att lyssna på vad Bamse-redaktionen själva säger när de försvarar och försöker nyansera. Det är inte intressant att Rädda Barnen, BRIS, Röda Korset och Individuell Människohjälp alla har varit med vid framtagningen av serien. Det är inte intressant att försöka se Bamse, Mim och Meles som ett alternativt sätt att förklara den byråkrati som Migrationsverket måste förmedla. Det är absolut inte intressant att läsa hela serien, utan mer intressant att bara läsa de enskilda rutor som än så länge finns tillgängliga.
Istället skriker man sig hes över att Bamse har förrått sitt idealistiska arv. Att Bamse har sålt sig. Att Bamse borde stå för något annat. Att Bamse har blivit elak och dum.
Jag säger inte att Bamse, Mim och Meles kanske faktiskt är en ganska smaklös konstruktion, med försköning av något som är fasansfullt. Jag är själv oerhört kritisk till Sveriges nuvarande asyl-, migrations- och flyktingpolitik som är under all kritik. Jag är dock också väldigt kritisk till att man ständigt verkar vilja förstå saker negativt. Det finns inte längre någon välvilja, utan allt som kan tolkas negativt ÄR de facto negativt.
Jag tänker vänta med ett utlåtande av Bamse, Mim och Meles tills dess att jag själv har fått läsa den. På Migrationsverkets hemsida kan man beställa den, vilket jag har gjort. Jag tänker dock välja att tro att serien inte är helt och hållet galen fram tills dess. Det dras allt för många slutsatser utan underlag.
Om vi bortser från att Migrationsverket är en totalt inkompetent myndighet, mycket på grund av att Sveriges migrationsminister är oerhört trångsynt samt det regelverk som under årtionden byggts upp kring migration och asyl, så verkar Bamse, Mim och Meles ändå försöka förklara för barn hur systemet fungerar. På Migrationsverkets hemsida kan man bara läsa Bamses skola om asylprocessen, och bortsett från att orden är många och inte helt lätta ger det en ganska bra bild av hur myndigheten ändå är tänkt att fungera. Även om väldigt, väldigt mycket är fel hos Migrationsverket måste vi ändå någonstans hålla oss till det syfte och mål som ändå finns där. Information som går ut från myndigheten själv är inte propaganda bara för att det inte tar upp det som inte fungerar - det är snarare så det ser ut när det gäller information. Man utgår ju från att systemet faktiskt fungerar och att de fall där systemet inte fungerat varit undantagen. I vilket fall är det ingenting man från myndighetens sida lyfter fram. Med all rätt.
När jag var liten läste jag nästan uteslutande Bamse. Allt Bamserelaterat jag kunde komma över slukades i en ruskig fart och lästes sedan om gång efter annan. Inte brydde jag mig om att Bamse stod för kommunistiska värderingar, att Bamse gång på gång kritiserade all form av kapitalism eller att saker alltid ordnade sig i Bamses värld. För mig var det viktigaste att det faktiskt var ganska spännande, att det var snällt och att det var bra. Budskapet var sekundärt, innehållet och berättelserna primära.
Jag kommer också ihåg Bamse och Kalle Svartskalle som Statens Invandrarverk lät ge ut och som lärde läsaren om att man inte skulle diskriminera andra, och Bamses brandskola där Bamses hus börjande brinna och som sedan lärde läsaren hur man skulle hantera sådana situationer. Informativa beställningsserier, utan tvekan.
I jämförelse med min barndoms Bamseinformation ter sig Bamse, Mim och Meles mer kontroversiell. Migration och asyl är en mer politisk fråga än diskriminering eller brandbekämpning. Ändå är debatten oerhört hatisk (precis så som debatt om småsaker oftast blir). Bamse målas upp som Sverigedemokrat (SVT), "Världens dummaste björn" (Helsingborgs Dagblad) och som svikare av små och svaga (Dagens ETC) - trots att väldigt få verkar ha läst själva serien själva. Istället bygger man sitt hat på den knapphändiga information som Mattias Elftorp på Helsingborgs Dagblad ger i sin debattartikel. Man gör som så otroligt ofta i det här landet en jättehöna av en fjäder.
Det är inte intressant att lyssna på vad Bamse-redaktionen själva säger när de försvarar och försöker nyansera. Det är inte intressant att Rädda Barnen, BRIS, Röda Korset och Individuell Människohjälp alla har varit med vid framtagningen av serien. Det är inte intressant att försöka se Bamse, Mim och Meles som ett alternativt sätt att förklara den byråkrati som Migrationsverket måste förmedla. Det är absolut inte intressant att läsa hela serien, utan mer intressant att bara läsa de enskilda rutor som än så länge finns tillgängliga.
Istället skriker man sig hes över att Bamse har förrått sitt idealistiska arv. Att Bamse har sålt sig. Att Bamse borde stå för något annat. Att Bamse har blivit elak och dum.
Jag säger inte att Bamse, Mim och Meles kanske faktiskt är en ganska smaklös konstruktion, med försköning av något som är fasansfullt. Jag är själv oerhört kritisk till Sveriges nuvarande asyl-, migrations- och flyktingpolitik som är under all kritik. Jag är dock också väldigt kritisk till att man ständigt verkar vilja förstå saker negativt. Det finns inte längre någon välvilja, utan allt som kan tolkas negativt ÄR de facto negativt.
Jag tänker vänta med ett utlåtande av Bamse, Mim och Meles tills dess att jag själv har fått läsa den. På Migrationsverkets hemsida kan man beställa den, vilket jag har gjort. Jag tänker dock välja att tro att serien inte är helt och hållet galen fram tills dess. Det dras allt för många slutsatser utan underlag.
Thursday, April 28, 2011
Bra television
Må så vara att television är vår tids opium och fördummar tittare till höger och vänster, men det görs faktiskt en hel del bra TV just nu. Det är ett obehagligt slitet uttryck. Bra TV. Vad innebär det egentligen? Är det inte enbart en klyscha som överanvänds av människor som "jobbar med media"?
Jag skulle nog ändå vilja säga att det finns bra TV, och att mycket av den görs nu. En del är gamla koncept som förnyas, annat är nytt och helt otroligt bra. SVT har total dominans. Jag bjuder på en liten lista:
Jag skulle nog ändå vilja säga att det finns bra TV, och att mycket av den görs nu. En del är gamla koncept som förnyas, annat är nytt och helt otroligt bra. SVT har total dominans. Jag bjuder på en liten lista:
Mästarnas mästare (SVT 1, söndagar klockan åtta)
Den utan tvekan mest briljanta serien som just nu sänds. Mästarnas mästare är ett koncept som ingenstans låter lockande. Tio mer eller mindre avdankade svenska idrottsstjärnor flygs till varmt land. Där får de bo i ett hus och varje vecka tävla i olika teman för att en efter en slås ut tills bara en, mästarnas mästare, kvarstår. Det hade kunnat bli katastrofalt dålig dokusåpa av det hela, men det blir så mycket mer.
Jag vet inte om det är det faktum att varje avsnitt av Mästarnas mästare innehåller helt absurda mängder musik (säkerligen minst 40 olika bitar spelas) som är mästerligt anpassad, om det är det stiliga och enkla fotot eller om det råkar vara så att svenska idrottsmän och -kvinnor är genuint sympatiska. Det kvittar egentligen, för hela programmet skiner av kvalitet och formligen utgör mallen för vad som är "bra TV". Aldrig någonsin går en timme så fort som när den spenderas framför Mästarnas mästare.
Jag vet inte om det är det faktum att varje avsnitt av Mästarnas mästare innehåller helt absurda mängder musik (säkerligen minst 40 olika bitar spelas) som är mästerligt anpassad, om det är det stiliga och enkla fotot eller om det råkar vara så att svenska idrottsmän och -kvinnor är genuint sympatiska. Det kvittar egentligen, för hela programmet skiner av kvalitet och formligen utgör mallen för vad som är "bra TV". Aldrig någonsin går en timme så fort som när den spenderas framför Mästarnas mästare.
Sapmi Sessions (SVT 2, torsdagar klockan halv tio)
Konceptet är lite som när Kobra lät två artister som inte tidigare musicerat ihop träffas och på bara några timmar spela in en låt, men med den distinkta skillnaden att man nu sammanför en artist med samisk bakgrund och en med svensk bakgrund och ger duon hela tre dagar att komponera och spela in.
Man kan sucka lite över det uppenbara urvalet av svenska män under fyrtio som representanter för svenskt musikliv (hitintills i alla fall), men faktum kvarstår att båda de avsnitt som än så länge har sänts har varit mycket sevärda. Varken Markus Krunegård eller Kristian Anttila tillhör mina favoritartister numera (även om Krunegård en gång i tiden spelades flitigt), men resultatet av den svenska och den samiska blandningen har blivit riktigt bra.
Inga helt fantastiska låtar har uppstått, men det har inte heller varit dåligt. Och underhållande och "bra TV" har det varit.
Man kan sucka lite över det uppenbara urvalet av svenska män under fyrtio som representanter för svenskt musikliv (hitintills i alla fall), men faktum kvarstår att båda de avsnitt som än så länge har sänts har varit mycket sevärda. Varken Markus Krunegård eller Kristian Anttila tillhör mina favoritartister numera (även om Krunegård en gång i tiden spelades flitigt), men resultatet av den svenska och den samiska blandningen har blivit riktigt bra.
Inga helt fantastiska låtar har uppstått, men det har inte heller varit dåligt. Och underhållande och "bra TV" har det varit.
Kobra (SVT 2, tisdagar klockan halv tio)
Program som tablåläggs till SVT 2 vid halv tio brukar i regel vara bra. Givetvis finns undantagen, men väldigt mycket av det som jag skulle kalla för "bra TV" sänds just halv tio i SVT 2. Kobra sitter sedan länge på tronen över halv tio-programmen. Oavsett om man pratar om den politiska situationen för kulturarbetare i Vitryssland, transvestiter, leksaker eller posten gör man det väldigt intressant.
Nu har senaste omgången inte varit fullt så briljant som det har varit, men Kobras lägstanivå är fortfarande väldigt hög. Bra TV helt enkelt.
Nu har senaste omgången inte varit fullt så briljant som det har varit, men Kobras lägstanivå är fortfarande väldigt hög. Bra TV helt enkelt.
Babel (SVT 2, torsdagar klockan åtta)
Babel ligger på gränsen till "bra TV". Dessvärre har övergången från halvtimmeslånga program till heltimmeslånga inte fungerat riktigt. Det känns lite som att Babelredaktionen fortfarande gör sina program som om de var en halvtimme långa och sedan drar ut på allting.
Programledaren Daniel Sjölin är överlag en skicklig intervjuare och författarbesöken hemma hos författare både när och fjärran är välgjorda och intressanta. Problemet blir bara när samma gäster gästar flera gånger samma omgång. Då spelar det inte någon roll hur intressant samtalsämnet är. Det känns tjatigt och utdraget. Dessutom envisas man med att låta flera personer kommentera och diskutera. Ibland fungerar det hur bra som helst, men oftast blir det pannkaka och gästerna hämmar varandra eller flyttar fokus från de riktigt intressanta frågorna till petitesser.
Det är inte riktigt lyckat, men någon enstaka gång per program (minst) och ibland hela program (programmet om Tranströmer var fantastiskt, likaså det om deckare) blänker det till. Då är även Babel "bra TV".
Det är inte riktigt lyckat, men någon enstaka gång per program (minst) och ibland hela program (programmet om Tranströmer var fantastiskt, likaså det om deckare) blänker det till. Då är även Babel "bra TV".
I brist på bättre:
En blogg. Det har ju inte direkt gått så bra tidigare. Men det är aldrig för sent att börja på nytt. Välkommen till min värld. En värld av språklig fåfänga, spridda boktips och nonsens rörande musik. Lovordande av mysig television. En länk till ett radioprogram. Kanske till och med en eller annan ode till en sångbok. Det är sådant som kommer, det är ju trots allt sajberspejs. Allt är möjligt. Gränserna få.
Korta och mer bildbetonade reflektioner kring populärkultur återfinns på tumblr.
Subscribe to:
Posts (Atom)