20120529

Egentligen borde det vara Take a walk on the wild side. Det är trots allt den tjugonionde maj. Men Regina Spektor har kommit med ett nytt album och sagt det där jag vill säga.
Det är inte hundraprocentigt överensstämmande, men tillräckligt för att jag ska kunna identifiera. Det är melodramatiskt, överdrivet, men lite skönt att kanalisera och överdriva. Att tänka: sådär skulle jag också kunna känna. Att kunna uttrycka det jag känner en sekund av en dag. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men How är en bra låt - även om T tryckte bort den med kommentaren "Hemsk text". Jag förstår det, men samtidigt är det lite skönt. Nåväl.

How - Regina Spektor
How can I forget your love?
How can I never see you again?
There’s a time and place
For one more sweet embrace
And there's a time, ooh
when it all, ooh
Went wrong
I guess you know by now
That we will meet again somehow

Oh baby
How can I begin again?
How can I try to love someone new?
Someone who isn’t you
How can our love be true?
When I’m not, ooh
I’m not over you

I guess you know by now
That we will meet again somehow

Time can come and take away the pain
But I just want my memories to remain
To see your face
To hear your voice
There’s not one moment I’d erase
You are a guest here now

So baby
How can I forget your love?
How can I never see you again?
How can I ever know why some stay and others go?
When I don’t, ooh
I don’t want you to go

I guess I know by now
That we will meet again somehow

Time can come and wash away the pain
But I just want my mind to stay the same
To hear your voice
To see your face
There’s not one moment I’d erase
You are a guest here now

So baby
How can I forget your love?
How can I never see you again?

20120525

Uppenbarligen lider jag av något sjukligt behov av att straffa mig själv. Det är den enda konkreta slutsatsen man kan dra av att jag ständigt, gång på gång, i inlämningsuppgifters absolut sista skälvande timmar sitter och våndas över dem.
Över att jag har läst för lite, skrivit för lite eller förstått för lite. Aldrig, oberoende av strukturerat förarbete, tycks min insats fram till de sista två dagarna innan inlämning vara tillräcklig.
Det finns någon form av outnyttjad potential där, brukar jag tänka, ungefär nu. Om jag bara hade lagt manken till hade jag kunnat åstadkomma storverk. Istället åstadkommer jag saker som går an, men som jag långt ifrån är nöjd med.
Jag har för stora ambitioner.

20120521

Varför säga det själv när någon annan redan har sagt det.
"He cannot say he understood all of this. Possibly he's more confused now than ever. But all these moments he's contemplated — something has occurred. The moments feel substantial in his mind, like stones. Kneeling, reaching down toward the closest one, running his hand across it, he finds it smooth, and slightly cold.
He tests the stone's weight; he finds he can lift it, and the others too. He can fit them together to create a foundation, and embankment, a castle.
To build a castle of appropriate size, he will need a great many stones. But what he's got, now, feels like an acceptable start." (Braid)

20120517

Och jag skriver igen. Inte på hemtenta eller uppsats. Inte epik, dramatik eller lyrik. Men jag skriver. Skriver som aldrig förr. På ett sätt innehåller det säkert mått av epik och lyrik, men det är inte den huvudsakliga avsikten. Istället skriver jag. Sida efter sida. Stycken, brottstycken, blir bra. Mycket av det skulle kunna slängas direkt.
Och jag är medvetet kryptisk. Det mest ointressanta av stilistiska grepp: att vara kryptisk - speciellt när dess enda syfte är att genomskådas, förstås. Att inte säga allt men ändå få allt sagt.