20130312

525 600

1 051 200

Undrar vad som händer idag?

20130304

MEDEA

"Men vad går åt mig? Uppger jag min hämnd
och låter fienderna skratta ut mig?
Det hjälper ej, jag måste. Fega själ,
som öppnar dig för känslosamma ord!
In, barn, i huset! Den som ej har mod
att vara vittne till mitt offer, må
betänka sig. Min hand skall ej förlamas.

Åh!

Nej aldrig, du mitt hjärta, får det ske!
Släpp dem, Medea, skona dina barn!
Och lev hos dem, låt trösta dig av dem!"

20130303 2

Ett löfte: Vara mer vänlig. Oftare. Inte snäll - snällismen skadar allt som oftast mer än den faktiskt åstadkommer. Däremot sluta påpeka folks egenheter. Låta dem vara så som de är. Acceptera. Det låter fånigt och samtidigt självklart. Vad har jag egentligen för mandat att lyfta sådant i konversation med andra? Inget mandat alls är det givna svaret.
Sluta.

20130303

Återupptäcker John Dowland. Himmel vad bra det är, trots överdrivna känslor. Melodramatiskt räcker inte till. Enormt.

"In darkness let me dwell; the ground shall sorrow be,
The roof despair, to bar all cheerful light from me;
The walls of marble black, that moist'ned still shall weep;
My music, hellish jarring sounds, to banish friendly sleep.
Thus, wedded to my woes, and bedded in my tomb,
O let me dying live, till death doth come, till death doth come.

My dainties grief shall be, and tears my poison'd wine,
My sighs the air, through which my panting heart shall pine:
My robes my mind shall suit exceeding blackest night,
My study shall be tragic thoughts, sad fancy to delight.
Pale ghosts and frightful shades shall my acquaintance be:
O thus, my hapless joy, I haste to thee, I haste to thee."

20130301

Här kommer en regelrätt rant (och för ovanlighetens skull bryr jag mig inte om anglicismen). Tillvaron i början av mars. Alla omkring fylls av vårkänslor och glädje av att solen och våren är här. Jag känner som vanligt tomhet. Solen visar hur fult allting är. Fult, fult, fult.
Fula, nakna träd. Betong. Asfalt. Stad.
Fult, fult, fult. Inget mörker och ingen snö som döljer det fula och gör det mindre fult. Bara rå, obönhörligt ärlig fulhet.
Solens återkomst, innan träden får blad som döljer det fula, är bara negativ. Jag vill ha kolsvart vinter och snö och sedan sommar direkt. Ingen vår. Inga inandningar av pollen, inga problem med att vara tvungen att klä sig antingen för varmt eller för kallt för att uthärda olika delar av dagen.
Våren är vidrig. Låt oss bara sluta hylla den. Så fantastiskt är det inte.

Dessutom: Kläderna sitter dåligt. Inga pengar att köpa nya kläder för. Behöver billigare boende för att kunna konsumera mer. Allting sitter samman, all ångest seriekopplad. Se bra ut, konsumera mindre, var lyckligare och mer effektiv. Aldrig kan de existera samtidigt. Glädjen i att konsumera alltid parallell med ångesten. Vetskapen att man verkligen inte borde.
Vill ha tusen grejer och se bra ut. Göra tusen grejer och vara glad. Tusen och åter tusen. Tankarna snurrar.

Varför tar inte våren hänsyn till att jag vill deppa? Kan inte solen bara lägga ner så att jag får lyssna på min stämningsfulla musik ifred, utan en ambivalent glädjeångest. Glad sås om våren. Jag vill ha melankolisk sås. Ge mig höst och mörker. Ge mig julstämning och frid. Ge upp.