Här kommer en regelrätt rant (och för ovanlighetens skull bryr jag mig inte om anglicismen). Tillvaron i början av mars. Alla omkring fylls av vårkänslor och glädje av att solen och våren är här. Jag känner som vanligt tomhet. Solen visar hur fult allting är. Fult, fult, fult.
Fula, nakna träd. Betong. Asfalt. Stad.
Fult, fult, fult. Inget mörker och ingen snö som döljer det fula och gör det mindre fult. Bara rå, obönhörligt ärlig fulhet.
Solens återkomst, innan träden får blad som döljer det fula, är bara negativ. Jag vill ha kolsvart vinter och snö och sedan sommar direkt. Ingen vår. Inga inandningar av pollen, inga problem med att vara tvungen att klä sig antingen för varmt eller för kallt för att uthärda olika delar av dagen.
Våren är vidrig. Låt oss bara sluta hylla den. Så fantastiskt är det inte.
Dessutom: Kläderna sitter dåligt. Inga pengar att köpa nya kläder för. Behöver billigare boende för att kunna konsumera mer. Allting sitter samman, all ångest seriekopplad. Se bra ut, konsumera mindre, var lyckligare och mer effektiv. Aldrig kan de existera samtidigt. Glädjen i att konsumera alltid parallell med ångesten. Vetskapen att man verkligen inte borde.
Vill ha tusen grejer och se bra ut. Göra tusen grejer och vara glad. Tusen och åter tusen. Tankarna snurrar.
Varför tar inte våren hänsyn till att jag vill deppa? Kan inte solen bara lägga ner så att jag får lyssna på min stämningsfulla musik ifred, utan en ambivalent glädjeångest. Glad sås om våren. Jag vill ha melankolisk sås. Ge mig höst och mörker. Ge mig julstämning och frid. Ge upp.
No comments:
Post a Comment