20130530

Det är dags att ta klivet vidare. Inte börja om på nytt igen utan faktiskt rakryggat lämna något bakom sig. Sluta älta och växa lite istället. Detta var en okej början.

Sista natten i lägenheten. Min samlade populärkultur i kassar täcker nästan halva golvet i det stora rummet. Ett halvår senare. Ett halvår av erfarenheter och växande ansvar. Av välbehövliga (välbehövliga) insikter.

Jag ska också skaffa nya jeans (10 kg mindre) och klippa mig annorlunda nästa gång. Tiden för förändring är här. Jag lämnar återvändsgränden. Ser mig inte om.

20130529

Tröttheten som en filt, mer än vanligt. Kaffet har inte hunnit hjälpa. Smärta i ena sidan. Molande, som att någonting kommit i kläm och behöver sträckas ut. En ovilja. En känsla av att någonting har glömts bort.

20130528 2

Väntar på någon som inte kommer men som gärna skulle kunna få komma snart. Det mulnar på och med väderprognosen förvissad om eftermiddagens strålande solsken tog jag inte med mig någon regnjacka. Börjar bli smått nervös.

20130528

Uppsatsen är färdig och det jobbigaste som återstår av terminen är flytten på fredag. Gruppuppgift och hemtenta känns enkelt i jämförelse.

Har lyckats få en crush på en person i min närhet, för första gången på riktigt, för första gången på länge. Märkligt. Får tunghäfta och rodnar lite. Kastar blickar, ständigt. Försöker göra mig förstådd. Märkligt.

20130524

Snuttefiltslåten för denna uppsats slutskede har snart spelats etthundra gånger. Den försätter mig i rätt stämning.

Framåtrörelsen inte så tydlig som jag kanske hade önskat. Otydlighet och brist på utveckling. Delvis. Säkerligen oerhörd utveckling samtidigt. Också.

20130523

Plötsligt: allting, ungefär samtidigt. Hade föredragit att bara fokusera på studier i 150% studietakt. Sluppit ta det där mötet jag lovat att ta men som jag bara skjuter på (och som det i ärlighetens namn är för sent för i alla fall). Sluppit ansvara för saker (åtminstone just nu, gärna senare, i framtiden, när jag har mer tid). Sluppit flytta (åtminstone till juni - då hade jag kunnat packa ihop mina grejer när jag inte hade den mest intressanta litteraturen att läsa på hela terminen och samtidigt hade den mest intressanta uppsats jag någonsin ägnat mig åt att skriva färdigt). Jag vill egentligen bara sätta mig ner och skriva. Läsa mina böcker noggrannare och ordentligare. Skriva uppsats med total koncentration - endast bruten av läsning av annan kurslitteratur.

Maj ELLER Lagen om att allting alltid har tendensen att hopa sig bortom rimlighetens gränser i slutet av vårterminen ELLER Att bli sjuk i början av juni när immunförsvaret märker vad som har hänt.

20130522 2

En sådan där paus i tillvaron där man inte hinner påbörja något ordentligt innan det kommer att vara dags att avsluta det. Hålrummet mellan två fasta tider.

Ett löfte: att sluta använda "Jag tänker...". Jag yttrar, så uppenbarligen är det jag som tänker, annars får jag ju lov att förklara det. I en hörsal full av litteraturvetare tänks det väldigt mycket. Tydligen.

Den som har stor vokabulär, men inte riktigt vet hur hen ska använda den. Som inte riktigt har koll på hur vissa ord uttalas men uppenbarligen har stenkoll på hur de stavas. En diskrepans.

20130522

Du äcklar mig.

"I'm having trouble inside my skin
I try to keep my skeletons in"

20130518

Trots det faktum att jag måste flytta den trettioförste maj och inte har hittat något eget utan måste flytta hem igen finns en stark känsla av att allting löser sig och går bra. Den snart avslutade terminen har varit bättre än många andra vårterminer, studierna känns meningsfulla och roliga och livet går sin gilla gång på ett trevligt sätt. Visserligen flyttar jag hem med samtliga böcker i bokkassar, men jag kan åtminstone ställa mina bokhyllor någonstans under tiden och det är ju om inte annat en liten seger.

Kanske borde jag oroa mig mer. Vara ettrig i jakten på en ny lägenhet, för det är trots allt en förlust att flytta hem igen, men någonstans känns det också som en buffert. Vetskapen om att jag inte behöver ta en för dyr/för dålig/för avlägsen lägenhet är rätt skön. Det halvår jag har bott ensam har lärt mig en hel del, och känslan av att om man bara väntar så får man till slut något riktigt bra är stor. Kanske en helt falsk trygghet, men ändå en trygghet.

20130513

Den oerhört enkla glädjen i att 2013 hitta musik från 2009 som låter som Bloc Party lät 2005. Insikten att postrocken fortfarande har det. Bara bandnamnet We Were Promised Jetpacks lovar gott.

20130511

Och jag ger denna dagen fem stjärnor av fem möjliga för att den är oreserverat bäst. Det finns inga problem med den och den är helt perfekt och så vill jag att andra människor också ska få uppleva den här dagen och det kommer de inte att göra om den inte får maxbetyg av mig och alla andra så därför får den en femma. Dock suger grafiken och kontrollen släpar efter, liksom det godtyckliga belöningssystemet och de otydliga målen. Vad ska man egentligen göra? Men ändå, det är den bästa dagen någonsin och får därför fem av fem (jag spelade i tio minuter).

20130510

Läser om intertextualitet och adaptionsforskning. Intressant. Fogar mig efter ett visserligen tydligt formulerat, men likaledes fult och stelt, system för formatering av uppsats. Lyssnar på pop med inslag av banjo och stämsång.

20130509

Kvällen ljum och kvalmig. De säger att det ska regna imorgon. Att det bygger upp till en urladdning.

Våren väcker alla känslor. Av att åstadkomma mening och att ha någon att vara nära. Minsta lilla idé, minsta frö till en tanke välkomnas. Sårbart. Extra fint.

Och mitt i allt, den ständiga insikten: inte heller detta kommer att bestå. Ozymandias koloss på lerfötter söndervittrad i öknen. Allt kommer en dag att bli stoft och den jordiska härligheten förgå.

20130502 2

Det helt fantastiska i att American Pie (låten, inte den mediokra filmserien) på åtta minuter och trettiosju sekunder kan skildra tre årtionden. De subtila förändringarna. Texten. Musiken. De nästintill metafysiska bilderna av amerikanskhet, till synes slumpmässigt ihopklumpade. Det är så oerhört bra. Helt klart på topp fem-listan över bästa låtar.

20130502

Tentaångesten är ett faktum. Det tycks alltid som att man gjort för lite under kursens gång. 92 olika verk fick jag det till när jag räknade ihop det. Många av dessa är korta dikter, några är romaner på ett antal hundra sidor. Det känns faktiskt inte orättvist. Bara mycket. Svåröverskådligt. Lite osäkert. Jag saknar klarhet över exakt vad jag behöver kunna om varje verk. Befarar att jag måste kunna använda dem i jämförelser med varandra utan textutdrag. I sig inte något orimligt heller, men tempot och det i pollenallergi inlindade huvudet. Stressen och ledan. Allt gör sitt för att dra fokus från inläsningen. Och mängden. Jag fastnar i mängden. Himmel vad mycket det är.

20130501

Renegade är död. Anteckningen i min telefon återupptäcktes lägligt och bekräftade en poäng som gjorts bara en kort stund dessförinnan. För är det något som är sant så är det att Renegade är död.

Jag hamnade i min vän T:s kök. Det hade kunnat vara upptakten på något romantiskt, men ord kan inte nog beskriva den platonska vänskapen vi har. T är som ett syskon och jag har inget romantiskt intresse av hen. Alla potentiella referenser till tonårens Lasse Lindh-period slås itu (och det hör egentligen inte hit, men min associerande hjärna gör märkliga kopplingar).

Jag och T pratade om livet och kärleken. Det låter storvulet och pretentiöst, och det kanske det var, men något T sa fick mig att väcka en gammal känsla. "Har du inte någonsin känt att det bara stämde, med någon, sådär direkt?" Och jo, så har det faktiskt varit - även om det inte på något sätt blev något. Det var en idé som blandades med en längtan bort.

Jag kallade henne för Renegade. Hon stack ut från alla andra som var där - hon var lite mer uppkäftig och klädd i lite mer slitna kläder. Direkt när jag började prata med henne var det som att allting runtomkring upphörde. Jag har aldrig någonsin varit revolutionär, men där och då hade jag varit beredd att störta allt och bygga upp något nytt ur askan, om hon bara hade frågat. Vi skulle ha lämnat allt, kört söderut. Norrut. Österut. Kört, kört kört. Bort. Långt bort från allting vi visste och bara lämnat allt bakom oss. Inte som ensamvargar, utan tillsammans, i uppror mot systemet och allting hemtamt.

Jag kallade henne för Renegade, för det var så hon fick mig att känna inombords. Rotlös men med ett mål. Upprorisk för den goda sakens skull. Det var någonting hon sa och någonting som inte var rätt. Jag vet inte om jag höll med henne, men det fick mig att känna någonting som inte var en del av den då vanliga lunken av engelsk litteraturhistoria och grammatik. Någonting som bröt av och lovade om att bryta upp. Bryta ner och därefter låta okända, bättre saker bryta fram.

Vi sågs aldrig på tu man hand. Jag sa inget till henne utöver vårt korta konverserande om barnlitteratur, universitetskurser och Upproret. Totalt kände jag henne i tre timmar, och jag kände henne inte alls. Hon var en idé, som samtidigt var mycket mer än en påhittad och uppblåst förälskelse. Det var inte kärlek, men det stämde. Det var uppror och hon var upprorsmakerska. På ett bra sätt.

Sedan var hon inte där längre. Jag vet inte varför - kanske hade hon lämnat allting själv. Sett mig som ännu en av de som höll henne tillbaka. Som upprätthöll allt det dåliga och inte var beredd att rasera för att bygga nytt. Lika hastigt som hon plötsligt varit där var hon inte längre där. Renegade var död. Det var tydligast och bäst så. Att inbilla sig det. Att intala sig själv det. Tryggast.

Se där, ett till stor del fabricerat minne en onsdagskväll i maj.