20130501

Renegade är död. Anteckningen i min telefon återupptäcktes lägligt och bekräftade en poäng som gjorts bara en kort stund dessförinnan. För är det något som är sant så är det att Renegade är död.

Jag hamnade i min vän T:s kök. Det hade kunnat vara upptakten på något romantiskt, men ord kan inte nog beskriva den platonska vänskapen vi har. T är som ett syskon och jag har inget romantiskt intresse av hen. Alla potentiella referenser till tonårens Lasse Lindh-period slås itu (och det hör egentligen inte hit, men min associerande hjärna gör märkliga kopplingar).

Jag och T pratade om livet och kärleken. Det låter storvulet och pretentiöst, och det kanske det var, men något T sa fick mig att väcka en gammal känsla. "Har du inte någonsin känt att det bara stämde, med någon, sådär direkt?" Och jo, så har det faktiskt varit - även om det inte på något sätt blev något. Det var en idé som blandades med en längtan bort.

Jag kallade henne för Renegade. Hon stack ut från alla andra som var där - hon var lite mer uppkäftig och klädd i lite mer slitna kläder. Direkt när jag började prata med henne var det som att allting runtomkring upphörde. Jag har aldrig någonsin varit revolutionär, men där och då hade jag varit beredd att störta allt och bygga upp något nytt ur askan, om hon bara hade frågat. Vi skulle ha lämnat allt, kört söderut. Norrut. Österut. Kört, kört kört. Bort. Långt bort från allting vi visste och bara lämnat allt bakom oss. Inte som ensamvargar, utan tillsammans, i uppror mot systemet och allting hemtamt.

Jag kallade henne för Renegade, för det var så hon fick mig att känna inombords. Rotlös men med ett mål. Upprorisk för den goda sakens skull. Det var någonting hon sa och någonting som inte var rätt. Jag vet inte om jag höll med henne, men det fick mig att känna någonting som inte var en del av den då vanliga lunken av engelsk litteraturhistoria och grammatik. Någonting som bröt av och lovade om att bryta upp. Bryta ner och därefter låta okända, bättre saker bryta fram.

Vi sågs aldrig på tu man hand. Jag sa inget till henne utöver vårt korta konverserande om barnlitteratur, universitetskurser och Upproret. Totalt kände jag henne i tre timmar, och jag kände henne inte alls. Hon var en idé, som samtidigt var mycket mer än en påhittad och uppblåst förälskelse. Det var inte kärlek, men det stämde. Det var uppror och hon var upprorsmakerska. På ett bra sätt.

Sedan var hon inte där längre. Jag vet inte varför - kanske hade hon lämnat allting själv. Sett mig som ännu en av de som höll henne tillbaka. Som upprätthöll allt det dåliga och inte var beredd att rasera för att bygga nytt. Lika hastigt som hon plötsligt varit där var hon inte längre där. Renegade var död. Det var tydligast och bäst så. Att inbilla sig det. Att intala sig själv det. Tryggast.

Se där, ett till stor del fabricerat minne en onsdagskväll i maj.