En sådan där paus i tillvaron där man inte hinner påbörja något ordentligt innan det kommer att vara dags att avsluta det. Hålrummet mellan två fasta tider.
Ett löfte: att sluta använda "Jag tänker...". Jag yttrar, så uppenbarligen är det jag som tänker, annars får jag ju lov att förklara det. I en hörsal full av litteraturvetare tänks det väldigt mycket. Tydligen.
Den som har stor vokabulär, men inte riktigt vet hur hen ska använda den. Som inte riktigt har koll på hur vissa ord uttalas men uppenbarligen har stenkoll på hur de stavas. En diskrepans.
No comments:
Post a Comment