20121229

Åh! Uppsats. Denna ångestens företeelse. Jag kommer verkligen inte till skott och gör annat istället. Jag vet ungefär hur jag ska göra, men av någon anledning som verkligen övergår mitt förstånd skjuter jag upp det istället. Hela tiden. Gör annat emellan. "Unnar" mig ledigt. Jag borde verkligen vara totalt fokuserad nu, men kanske är det vetskapen om det, och den ännu inte helt förlamande stressen, som gör att jag inte får något gjort. Det är alldeles för mycket kvar att göra för att jag ska hinna göra något annat än att skriva, speciellt med det som är inplanerat de kommande dagarna. Jag säger åt mig själv på skarpen, men det hjälper liksom inte...

20121215 2

Stress. Innan jul ska jag helst hinna skriva klart en uppsats (eller åtminstone läsa så pass mycket att det bara är att skriva sen). Läsa en hel del barnlitteratur. Lära mig musik utantill och repa och ha konsert med kören. Teckna hemförsäkring. Söka CSN-lån. Skriva mig på min nya lägenhet. Träna. Äta rätt. Diska. Städa. Laga mat. Vara social och trevlig.

Jul i Mora. Tågresa upp, rutinlös jul någonstans som inte är hemma och som inte är som det alltid har varit, tågresa hem, fullbokade mellandagar, en hemtenta i barnlitteratur som ska bli färdig samtidigt som uppsats ska skrivas. Börjar tveka på att uppsatsen kommer bli klar. En typiskt dålig inställning att ha, speciellt tillsammans med vetskapen att veckan som ligger framför mig är så löjligt fullsmockat fullbokad att varje timme måste vara produktiv för att allt ska lyckas. Den apati som legat som en filt över studierna nästan hela hösten måste dras av och gömmas, fokus och riktning appliceras. Allt måste gå bra.

20121215

Sysselsättning en lördagskväll i december på ett hotellrum i Värnamo: Lyssna på svenska versioner av Fairytale of New York (översatt till En julsaga) och förundras över märklig svensk text och artistval. Eller vad sägs om: Ainbusk Singers och Håkan Hemlin (vars claim to fame är som sångare i Nordman), Jill Johnson och Stefan Sundström eller Lotta Engberg och Sven Wollter. Märkligt, men allt som oftast med bibehållen kontrast mellan skitigt och rent. Dock inte alltid så bra.

20121211

Idag har jag visserligen läst en hel del till min halvfartskurs, men den ständigt gäckande uppsatsen har inte rört sig något idag. Där känns det verkligen som att jag befinner mig i en återvändsgränd. Måste läsa mer, men borde samtidigt skriva, men kan inte riktigt skriva eftersom jag inte har läst tillräckligt. Ond cirkel. Det är intressant, men avsaknaden av frågeställning gör mig riktningslös och utan riktning förmår jag inte koncentrera mig. Djupa suckar...

20121207

Uppsatsläsningen segar sig fram. Ovanligt segt. Det borde det inte göra, med tanke på hur mycket efter jag redan ligger, men det gör det. En sida tar halvtimmar att läsa. När sidorna väl läses innehåller de ingenting jag tycker mig ha nytta av. Den ständigt närvarande vetskapen om att jag borde läsa åtminstone tre böcker till när jag är klar med den jag läser, INNAN jag kan börja skriva. Att jag då fortfarande kommer behöva titta i böckerna och fortfarande kommer behöva hitta en fjärde bok eller källa att jämföra allt med. Kanske flera.

Just nu känns det lite övermäktigt. Lite svårt att fokusera när man har en kall lägenhet som man borde bo in. När man borde öva noter och vara social och ordna och planera saker. När man borde, borde, borde.

Och så det ständigt återkommande. Stressen att jag ska glömma något viktigt. Som att betala hyra eller en räkning och för evigt stå i ett register över slarviga personer. Att det på något sätt river upp och skalar bort ytan av duktig ordningsamhet och blottar ett verkligt jag av slarv och brist.

20121206

En tomhet inuti. En stress jag inte kommer undan. En känsla jag inte kan skaka av mig, en känsla att ha fattat ett beslut som verkar bra men som nog egentligen inte är bra. En vilsenhet och en kvävande känsla av att allting hopar sig.
En uppsats där jag fortfarande bara läser och ännu inte riktigt vet vart jag vill komma. En lägenhet i andra hand som är bra, men ännu inte min. En känsla av att ha tappat kontrollen, lite. En längtan efter disciplin och mer tid. Efter en blixt från klar himmel som ger mig koncentrationsförmågan åter och låter mig läsa fokuserat och bra.

20121205

Lägenhetsobservationer, tredje kvällen:
Ihärdigt dovt surrande som av ett kylskåp, men dovare och mer konstant, i hela rummet. Mindre trevligt, men man vänjer sig.
Lyhört, eller bara högljudda grannar. De verkar ha mingelparty. På en onsdag. Jag förhåller mig skeptisk.
I morse försov jag mig för första gången på tjugotvå år, precis den morgonen som elektrikern skulle komma på besök. Typiskt obra, så därför väntar nu tidig läggdags och uppstigning i normal tid.

20121129

Flyttar troligtvis på lördag. Det känns helt absurt. Skrämmande rentav. Bara tanken på allt ansvar och allt som måste göras, vid sidan om uppsatsskrivning och kören och allt annat som händer i december. Men mest av allt ansvaret. Och rädslan att jag ska glömma något viktigt eller göra bort mig totalt på något sätt. Typ glömma bort att fylla i något viktigt papper som får ödesdigra konsekvenser. En oro, som säkert kan vara både nyttig och logisk, men likaledes en oro.

20121121

Att gå ut på en av de lokala krogarna tillsammans med kören är verkligen priviligerat. Den enda ölen blev till tre öl och tre snaps, dessutom utan att betala själv. Det är ju bara tisdag en dag i veckan...

20121119

Skriver forskningsöversikt och skämslyssnar på Riverdance. Har inte läst tillräckligt mycket och kommer snart tvingas säga att författare säger saker som jag inte har en aning om de faktiskt gör. Det är lite jobbigt.

20121118

Allting känns bättre. Har lagt sig på en överlag bättre nivå. Trots det: varför är jag inte färdig med forskningsöversikten? Hur kan jag dra ut så mycket på den - det finns viktigare saker som behöver ägnas mer tid. Tiden jag har att lägga på uppsatsen minskar drastiskt, och ändå gör jag inget åt forskningsöversikten. Jag är besviken på mig själv, men förmår inte lägga tid på kvällar och helger. Skjuter upp och drar ut på det.

Borde ha gjort mer av det i helgen, men har gjort annat. Visserligen roligt och viktigt och bra, men inget som för mina studier framåt. Ibland undrar jag dock om hela denna terminen för mina studier framåt, eller om det bara är i onödan.

En växande irritation på människor i min närhet. Omotiverad men likaledes där. Känslorna fastnålade på ytterplagg.

20121116 2

När man börjar tvivla på sina källor och helst skulle vilja slänga ut dem, men inte kan eftersom man inte kommer hinna läsa något annat istället. När allting känns mer ostrukturerat, spretigt och osammanhängande än vad det rimligen kan vara. När man trots allt håller fast vid en liten förhoppning om att det man skriver är bra, fastän det inte alls känns så.

Och jag ska vara ditt akademiska komplex...

20121116

Inte för att jag pluggat så bra tidigare denna veckan, men när man väntar ett telefonsamtal som inte kommer går det verkligen inte bättre... Fokus!

20121115

En kväll sköljde den stora stressen över mig. Stressen över att snart verkligen flytta hemifrån. Stressen över att allt för länge velat och inte haft en inkomst och istället försökt upprätthålla en schimär till levnadsstandard genom att tömma ett sparkonto. Att nästan vara pank men inte våga erkänna det för någon, och allra minst sig själv. Att hoppas och längta efter att verkligen få börja ta CSN-lån och få en regelbunden inkomst. En motivation att leva mer sparsamt.
Stressen över att inte vara förmögen att slutföra en uppgift som redan dragit över tiden men som mer och mer börjar kännas mindre angelägen. Stressen över att veta ungefär vad som ska göras, men bara ungefär.
Stressen över att allting händer på en och samma gång. Att små saker dyker upp och fyller ett egentligen luftigt schema på precis ett sådant sätt att man aldrig får sammanhängande tid utan ständigt måste kämpa mot de långa startsträckorna.
Hoppet. Att den utbildning jag verkligen känner engagemang inför snart börjar. Att jag snart flyttar hemifrån. Dubbelheten inför att få ta eget ansvar och att behöva ta eget ansvar. Den förlamande acedian. Längtan efter att skriva den stora romanen. Viljan att strukturera upp och hålla ordnat. Allting, på en och samma gång.
"Det är synd om människorna"

20121114

Fixade precis ännu mer med den kommande lägenheten. Nu är det verkligen nära och det känns väldigt på riktigt. Oroligt, men samtidigt spännande och stort. På fredag får jag troligtvis nycklarna, vilket också känns helt orimligt stort. Hej vuxentillvaro, du smög dig verkligen inte på gradvis utan kom plötsligt.
Köpte en fin kofta med hög mysighetsfaktor också. Har tittat på den länge, och i ett anfall av ytlig bekräftelse var det så dags att göra slag i saken och öppna plånboken. Nu bor en blå stickad kofta med enorm krage hos mig och kommer göra tillvaron i Teologens bibliotek mer behaglig.
Om man nu också skulle få klart den där forskningsöversikten så kan det här få räknas som en riktigt produktiv dag. Gymmandet får dock pausa veckan ut...
(Hej mitt mest ytliga inlägg någonsin. Tja, tja bloggen)

20121106

Ibland ställer jag mig frågan hur jag i hela friden får något gjort. Som nu. En oerhört relevant fråga.

20121105 igen

Nu är jag där, vid den punkten när man har kommit igång ganska bra (om än på tok för sent), men där man märker att ens ämne trots allt är rätt spännande och känner förhoppning inför hur roligt det ändå kommer bli att ta sig igenom och konstatera saker. När man precis hittat en jättetrevlig källa som absolut kommer vara relevant för forskningsöversikten. När man, fylld av optimism, ser fram emot uppsatsskrivningen.

Det är verkligen både upp och ner det här med studier. Snart väntar dock promenaden hem, en spartansk kvällsvard och därefter ytterligare några timmars skrivande (i ett annat ämne med helt annorlunda teorier och tankegångar). Polyfon övertonssång (Spotifylänk!) gör mig däremot lugn och harmonisk. Inger i mig känslan att det ska gå. Det känns gött.

20121105

Andas. Den fysiska känslan av stress och att inte räcka till. När man intalar sig själv att det aldrig kommer att gå, bara för att det är så mycket. Den ständigt återkommande känslan av att man egentligen hade kunnat göra något fenomenalt bra men nu måste nöja sig med att vara medioker.

20121104

Kan inte riktigt fokusera. Dubbla inlämningar i två olika kurser på tisdag. 3000 ord lång forskningöversikt respektive 8 sidor långt litteraturstudie. Båda två roliga och givande uppgifter, men samtidigt och mitt i en svacka av sällan tidigare skådat slag är det mest motigt. Dessutom vill mitt fokus inte riktigt vara med, och bara vetskapen att klockan tickar och jag har en massa att göra gör mig stressad. Frustrerad. Trött.

Tillkommer gör allt annat. Eventualiteter och saker som måste göras. Jag gillar verkligen majoriteten av beståndsdelarna i mitt liv just nu. Problemet är att de utgör en större helhet än vad helheten egentligen är. Totalt ointressant för någon annan att läsa, men terapeutiskt för egen del. Ett konstaterande och en liten, liten känsla av misslyckande. Jag suckar.

Försöker hitta in i rätt luddig stämning, då när produktiviteten överskrider vad som synes mänskligt möjligt. Når inte riktigt hela vägen fram. Dags att ta ett rejält tag i litteraturstudiet dock. En forskningsrapport kan man väl slänga ihop på en måndag och en halv tisdag?

20121028

Och så kommer söndagen då man i desperat jakt på meningsfull och tillfredsställande sysselsättning plockar fram alla diktsamlingar man äger och lite på måfå försöker hitta en dikt som överensstämmer med sinnestillståndet. Det går sådär. Man överväger att gå ut och gå och lyssna på podcast, men är både trött i benen och har ingen podcast som man känner för att lyssna på, så man struntar i det. Sitter still. Gör inget. Nåja.

20121026

Vissa kvällar kickar stressen in. Den oförklarliga stressen av att man vill för mycket men inte presterar tillräckligt. När man bara vill sitta på golvet med ryggen mot garderobsdörren och lyssna på Philip Glass fastän det är fredagskväll och man rimligen borde vara ute och förlusta sig och ta tillvara på studenttiden eftersom livet är nu och om man inte lever det nu kommer man inte att leva det sedan och att inte festa till det är att inte leva livet och att vara ansvarig och prioritera studier framför nöjen ibland är egentligen att vara oansvarig med livet för vi vet ju alla att livet mäts i hur roligt man har det och om man inte har roligt utan bara pluggar och sedan sitter med ryggen mot garderobsdörren och lyssnar på Philip Glass när man är stressad över att man inte hinner med att plugga så mycket som man vill plugga och samtidigt ha ett socialt liv och göra roliga saker. Fredag.

20121020

Ännu en gång konstaterar jag att det finns en längtan efter att blogga. Att posta länkar till fina bilder baserade på tevespel och skriva långa texter om Peter Gabriel eller litterära inslag i tevespel. Sedan tittar jag mig själv i spegeln och säger åt mig på skarpen att låta bli. Slå bort tankarna. Hur skulle jag ha tid med det?
Så jag skriver ett inlägg som detta, och ett som jag lägger i byrålådan. En dag, kanske, kommer jag blogga på riktigt. Fast, nej.

20120905

Och så är jag där igen. När alla förvaringsytor i rummet är fyllda men när det ändå finns en säng helt överbelamrad av lådor och pinaler. När man egentligen måste börja gå igenom det som finns i de fyllda hyllorna mer ordentligt, men inser att det då kommer bli ännu mer oreda. När man inte alls vill.

20120727

Mitt vanligaste i-landsproblem, som verkligen befäster min ställning som förfördelad vit man det är synd om, är att jag inte får lov att konsumera som jag vill. Att skivbolag och till synes obstinata krafter begränsar mina möjligheter att betala för den musik jag vill lyssna på. Att jag inte får köpa en singel eller ett album digitalt, bara för att jag sitter i Sverige. Det är fruktansvärt. Fruktansvärt!

Jag blir upprörd. Så upprörd att jag överväger att skriva brev till kungen. Han om någon borde ju kunna påverka. Att det inte satsas mer resurser på att lösa detta är befängt. Löjeväckande. En skandal!

20120722

Inuti mig bor det en ganska tragisk mansperson med klara tendenser av att spara på allt för mycket. Fortfarande inte i riskzonen för hoarding, men en gång om året (ungefär) konfronteras jag med det jag har sparat på. I lådor. I bokhyllor. I kassar. Mycket av det kan jag beskylla ett yngre och oerhört mycket mer nostalgiskt jag för att ha sparat, men stora delar av detta som bara kan beskrivas som skit sparas gång på gång. Utan egentlig motivering. En ond cirkel av att spara på sådant man inte behöver.

20120613

Och på kvällen, utan att tidigare ha reflekterat över datumet, läste jag en text på en blogg som jag verkligen tycker om. Och samma känsla sköljde över mig. Svordom till trots väljer jag att helt fräckt citera, och bara ange källa som E.
"tidigare ikväll kom en liten känsla smygande, för att ersättas av en slags outgrundlig befrielse – en insikt om att allting kommer att bli så jävla bra till slut. oavsett hur det blir."
För mig blir det en annan slags befrielse, men likväl en befrielse. Det kommer bli bra oavsett hur det blir. En seger.

20120604

Intalar mig själv att jag ändå skriver bäst under hög stressnivå och att morgondagen kommer bli ruskigt produktiv. När termometern på balkongen visade 16°C gick jag in. Fick åtminstone ner nästan tio sidor till tre sidor sammanhängande text. Nu håller vi kväll.

20120602

Lördag på Teologens bibliotek. Omhemtentamen. Lite för starkt kaffe, men drickbart med mjölk. Joe Hisaishi i hörlurarna. Hägglund och Dulles. Sporadiska skurar i storleksordning stor utanför. Någon form av föreläsning pågår i 118. Bortsett från bibliotekarien: helt ensam. Ett ögonblick av klarsyn.

20120601

En gång i tiden hade han önskat att han kunde dricka kaffe. Nu konsumerade han kopp efter kopp. Mycket kan förändras på ett år.

20120529

Egentligen borde det vara Take a walk on the wild side. Det är trots allt den tjugonionde maj. Men Regina Spektor har kommit med ett nytt album och sagt det där jag vill säga.
Det är inte hundraprocentigt överensstämmande, men tillräckligt för att jag ska kunna identifiera. Det är melodramatiskt, överdrivet, men lite skönt att kanalisera och överdriva. Att tänka: sådär skulle jag också kunna känna. Att kunna uttrycka det jag känner en sekund av en dag. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men How är en bra låt - även om T tryckte bort den med kommentaren "Hemsk text". Jag förstår det, men samtidigt är det lite skönt. Nåväl.

How - Regina Spektor
How can I forget your love?
How can I never see you again?
There’s a time and place
For one more sweet embrace
And there's a time, ooh
when it all, ooh
Went wrong
I guess you know by now
That we will meet again somehow

Oh baby
How can I begin again?
How can I try to love someone new?
Someone who isn’t you
How can our love be true?
When I’m not, ooh
I’m not over you

I guess you know by now
That we will meet again somehow

Time can come and take away the pain
But I just want my memories to remain
To see your face
To hear your voice
There’s not one moment I’d erase
You are a guest here now

So baby
How can I forget your love?
How can I never see you again?
How can I ever know why some stay and others go?
When I don’t, ooh
I don’t want you to go

I guess I know by now
That we will meet again somehow

Time can come and wash away the pain
But I just want my mind to stay the same
To hear your voice
To see your face
There’s not one moment I’d erase
You are a guest here now

So baby
How can I forget your love?
How can I never see you again?

20120525

Uppenbarligen lider jag av något sjukligt behov av att straffa mig själv. Det är den enda konkreta slutsatsen man kan dra av att jag ständigt, gång på gång, i inlämningsuppgifters absolut sista skälvande timmar sitter och våndas över dem.
Över att jag har läst för lite, skrivit för lite eller förstått för lite. Aldrig, oberoende av strukturerat förarbete, tycks min insats fram till de sista två dagarna innan inlämning vara tillräcklig.
Det finns någon form av outnyttjad potential där, brukar jag tänka, ungefär nu. Om jag bara hade lagt manken till hade jag kunnat åstadkomma storverk. Istället åstadkommer jag saker som går an, men som jag långt ifrån är nöjd med.
Jag har för stora ambitioner.

20120521

Varför säga det själv när någon annan redan har sagt det.
"He cannot say he understood all of this. Possibly he's more confused now than ever. But all these moments he's contemplated — something has occurred. The moments feel substantial in his mind, like stones. Kneeling, reaching down toward the closest one, running his hand across it, he finds it smooth, and slightly cold.
He tests the stone's weight; he finds he can lift it, and the others too. He can fit them together to create a foundation, and embankment, a castle.
To build a castle of appropriate size, he will need a great many stones. But what he's got, now, feels like an acceptable start." (Braid)

20120517

Och jag skriver igen. Inte på hemtenta eller uppsats. Inte epik, dramatik eller lyrik. Men jag skriver. Skriver som aldrig förr. På ett sätt innehåller det säkert mått av epik och lyrik, men det är inte den huvudsakliga avsikten. Istället skriver jag. Sida efter sida. Stycken, brottstycken, blir bra. Mycket av det skulle kunna slängas direkt.
Och jag är medvetet kryptisk. Det mest ointressanta av stilistiska grepp: att vara kryptisk - speciellt när dess enda syfte är att genomskådas, förstås. Att inte säga allt men ändå få allt sagt.

20120430

Skrivandet av hemtentan går segt. Jag vill kunna säga att det beror på att frågorna är dåliga (de är de inte) eller på att litteraturen är dålig (det är den inte). Det är relevanta frågor som berör intressant litteratur. Möjligtvis lite oinspirerande frågor, men på det hela taget känns det rättvist. Problemet är att jag inte har hunnit läsa så mycket som jag borde ha gjort tidigare, och inte heller hunnit jobba lika mycket som jag borde ha gjort.
Alla saker händer liksom samtidigt.
Nu är klockan natt och jag kan inte ens nu helt motivera mig att skriva. Jag skyller på trötthet och okunskap. Men nu får jag faktiskt skärpa mig och bara göra det.

20120427 Lite till

Skriver faktiskt saker som jag är ganska nöjd med. Problemet är bara att jag fortfarande är på fråga ett av tre och nog lägger för mycket tid på denna första fråga. Samtidigt har de tidigare försöken att "slarva" mig igenom frågan bara föranlett stress och radering av det skrivna. Nu skriver jag ändå saker som är bra, och det känns åtminstone skönt. Jag är visserligen stressad nu också, men mer för att tiden känns knapp. Jag förstår faktiskt nu, och det är en tämligen stor seger.
Jag väljer att ignorera det faktum att tiden jag kan lägga ner börjar bli knapp och hoppas att jag med samma effektivitet kan skriva något bra. Kanske till och med bli nöjd. Det hade ju varit en ännu större seger.

20120427

För tredje gången på lika många dagar har jag rensat bort allt jag hitintills har skrivit på hemtentan. Det känns lättare att börja om från början än att rensa ut bitterhet och onödiga formuleringar. Ska man kanske våga hoppas på tredje gången gillt?

20120426

Och plötsligt känns allt sådär hopplöst. Som att man bara har låtsats tidigare och att idag är dagen man blir påkommen med att inte kunna något alls. Att allt man tidigare presterat bara varit vilja och tur, att det först är nu kunskapen prövas. Och så visar det sig att man inte kan någonting alls. Jag är bra på att låta högt och mycket och verka som att jag kan, och vissa saker kan jag faktiskt också. Med annat är det värre. Där kan jag lura till och med mig själv att jag har koll när jag i själva verket inte har förstått någonting alls. Jag hatar det.

Önskan att bara lämna allt bakom sig. Bara resa sig upp från datorn och hörnet i biblioteket och bara gå. Försvinna. Inte säga något till någon. Bara försvinna. Bort.

20120425

Idag är en sådan där dag då jag önskar att jag bloggade oftare. Att jag hade något fint att berätta för världen. Att det jag skrev fyllde en funktion och hade en mening. Att jag kunde lyckas beröra någon med det jag skriver.

Idag är en sådan där dag då man sitter och torkar från regnet (som var blötare än det verkade) i Teologens bibliotek och lyssnar på Sigur Rós och skriver hemtenta och försöker läsa ifatt det man inte läst men borde ha läst och det faktiskt inte ens är kallt. Trots att Teologens bibliotek är kallt. Ungefär alltid.

Idag är en sådan där dag. En dag som egentligen på alla sätt skulle kunna vara hur dålig som helst men där känslan är bra. En orolig och positiv kreativitet. Ett kreativt vemod som ändå är glatt. Jag gillar trots allt tillvaron just nu.

20120204

Ibland faller lusten på. Det är påtagligt mer sällan nu sedan jag började skriva dagbok regelbundet. Men ibland så. Ungefär som nu. Då hade man önskat att det fanns något mer att säga än att jag är bra på att göra annat än det jag ska göra och att First Aid Kit är ett bra band. Det är inte intressant att läsa om, och inte stimulerande nog att skriva om.
Något av en återvändsgränd.